Valanalys 2

Johan Westerholm Valanalys http://mitt-i-steget.blogspot.com/ 2010-09-27 Allmänt Att skriva en valanalys efter valförlusten 2010 kommer inte vara lätt, jag bedömer att den skall delas in i fler dimensioner för att ge en så rättvisande bild från mitt, ibland väl subjektiva, perspektiv som möjligt. Jag tror i grunden att Marika Lindgren-Åsbrink och Alexandra Einerstam ligger nära en korrekt analys men jag vill tillföra ett par tre perspektiv. Förnyelsen, bristen på koordinering av politisk idé samt den Rödgröna alliansens födelse. Den senare kom att krocka med vårt förnyelsearbete samtidigt som vi, tillsammans med samtliga etablerade riksdagspartier, kom att kritisera (SD) och dess politik istället för att konkret närma oss sakfrågorna och grogrunden. Bakgrund Mona Sahlin tillträdde 2007 och tog över ett parti som präglades av Göran Perssons ande. Det var lågt i tak, en kultur som i praktiken innebär på AK-nivå att alla skulle helst koka kaffe i tio år innan de fick avancera till flygbladsutdelning och sedan eventuellt börja en pryoperiod i kommunfullmäktige som ersättare för att börja den renodlat politiska resan. Allt givet om de inte plockades in av Göran själv, eller någon annan med samma ledarkvaliteter som honom, från gatan där Thomas Bodström är ett sådant exempel. Ett exempel på hur Göran kunde ta in wild-cards utan egentlig partibakgrund och svagt stöd. Thomas har skapat sig en relativt sett stark position givet hans personlighet men Görans tanke var, vågar jag påstå även om den kanske inte var direkt medveten, att ha starka personer som kunde uträtta saker och ting men med en svag förankring i parti eller parlament. En ledarskapsstil som leder till att den enskilde är helt i händerna på sin välgörare för att överleva. Göran Persson skapade en kultur av ”ja- sägare” som vi under Mona Sahlin tagit oss an men inte helt kommit i mål med att få bort. Mona lyckades på ett och ett halvt år öppna upp partiet till del, hon skapade en air av insikt att det går att pröva egna vägar och att ingen åsikt är för dum för att uttalas. Vi hade som parti behövt hela mandatperioden för att i grunden förnya oss och hitta tillbaka till folkrörelsens idé och själ. Utan den typen av ledarskap som Mona representerar och som gav oss högt i tak hade (S) aldrig kunnat attrahera mig, som en i grunden lite halvt anarkistisk vänsterliberal själ med borgerliga levnadsvanor. Borgouise Boheme. Ideologisk plattform SAP, eller Socialdemokratiska Arbetarepartiet, är sprunget ur LO som en intitialt politisk gren men efter hand alltmer självständigt. Därav de ekonomiska banden och att vi i alla styrelser från Arbetarekommun till Partistyrelse har en person som ansvarar för facklig- politisk samverkan, den facklige ledaren. Inget konstigt i detta anser jag.

Johan Westerholm Valanalys http://mitt-i-steget.blogspot.com/ 2010-09-27 Men med dagens samhälle måste vi ställa oss frågan vem som är en arbetare eftersom SAP historiskt har haft en position där mycket av problemformuleringen baseras på konfliktytan arbetarklass visavi överklass. För att måla detta i enkla termer: Är invandraren, med flerårig postgymnasial utbildning från sitt hemland, som bakar pizza i sin egen pizzeria 14 h per dag 6 dagar i veckan eftersom han inte får något vanligt jobb, är han arbetarklass eller, i egenskap av restaurangägare, direktör och därmed överklass? Är den 22 årige svenske ynglingen, som är självlärd i maskinkods och html-kodning och då utan ens gymnasiekompetens. Som nu junior programmerare längst ner på stegen på ett framgångsrikt IT-företag uppbär en månadslön på 30 000 kronor per månad - är han arbetarklass eller överklass? Är elektrikern, som sägs upp av sin arbetsgivare för att dagen efter bli återkontrakterad med F-skattesedel, är han företagare och överklass eller arbetarklass? Ingen socialdemokrat har hitintill kunnat besvara denna fråga kort för mig, många - de flesta desssvärre - tittar ner i bordet men jag vågar säga att frågan har ett svar. Alla borde kunna vara socialdemokrater om de tror på kamp mot orättvisor och tror på ett solidariskt samhälle. Ett samhälle där kampen mot klyftorna i vad som är rimligt ställs mot vad som är orimligt, vad som är rätt mot vad som är orätt, vad som är rättvist och vad som är rättvisande. Vad jag vill ha sagt är att den logik som arbetarrörelsen byggt konfliktytan kring är uppluckrad, diffus och krymper för varje år, antalet fackförbund är en spegel av detta då vissa yrkesgrupper helt försvunnit. Retoriken kring klassamhället är nedtonad men själva modellerna lever kvar i partiet. Varken SAP - och heller inte LO - har i reagerat tillräckligt effektivt och grundligt på omställningen från 1960-talets industrisamhälle till dagens mer tjänste- och kunskapsdominerade arbetsmarknad och samhälle. Jag vågar påstå att vi för mycket fokuserat på begrepp samt termer som speglade industrisamhället och inte kunnat omformulera eller omdefiniera dessa begrepp på ett adekvat och begripligt sätt till dagens mer tjänsteinriktade kunskapssamhälle. Konfliktytan arbetarklass - överklass finns men i andra dimensioner och med andra - mer dagsaktuella och nyanserade - termer. Vi har helt enkelt inte lyckats med att fånga dessa och omformulera våra invanda begrepp till dagens samhälle. Vi känner igen dom själva, vi som är aktiva i partiet - vi vet kanske vad vi pratar om, men jag vågar påstå att vårat partiperspektiv på problemformuleringen inte förstås av de som skulle kunna ge oss mandatet att förändra, väljarna. Till viss del tycker jag att vi i valrörelsens elfte timme närmade oss det som väljarna kände var relevant. Vi talade om klyftor och orättvisor. Klyftor mellan dom som har och dom som inte har. Dom som är i ett innanförskap och dom som är i ett utanförskap. Dom som blir rättvist behandlade och de som upplever sig orättvist behandlade. Och däri anser jag att vi har en av nycklarna till en vidare diskussion om vårt erbjudande till väljaren. Att mer stå för kampen mot klyftor och orättvisor, det som kallas för solidaritet, än att stå för en retorisk klasskamp när alla dessa klasser, i ett samhälle som präglas av annat, mer och mer luckras upp och blir mer och mer diffusa och svårbegripliga för väljaren.

Johan Westerholm Valanalys http://mitt-i-steget.blogspot.com/ 2010-09-27 Rödgrönt samarbete Det Rödgröna samarbetet kom emellan slutförandet av förnyelseprocessen. Och detta samarbete fick en allt annat än bra start med parti- och LO-distrikt som med högljudda röster och avgångskrav krävde eller villkorade att även Lars Ohly och (V) skulle tas med. Jag är tveksam till om (V) och vi tjänat på detta samarbete. Att vi och (MP) ligger nära anser jag vara en korrekt bedömning men med (V) känner jag en ”andlig” gemenskap men inte mer. Jag är ganska säker på att (V) efter en tid hade valt självmant att finna sin egen roll i detta samarbete, antingen som aktiv part eller som externt stöd, men nu "piskades" (V) in i duon (S) - (MP). Med piskor som ytterst fanns i de LO- och partidistrikt som Mona Sahlin haft svagast stöd i. Detta agerande skapade en tvekan kring såväl samarbetet som koncept men även om Monas position som framför allt media (i.e. Expressen och TV4) kom att utnyttja till vår nackdel . Denna tvekan i vissa egna led förstärktes av mediabilden och blev för mycket för (S) att bära för att både driva förnyelsearbetet i mål som komma framåt med en gemensam valplattform som kunde vara fast förankrad i partiet. Under våren 2010 så var enskilda medlemmar (tyvärr i ett rätt stort antal) osäkra på vad som var rödgrönt och vad som var eget. Med en borgerlig mediebild av detta och ett oavslutat (eller i alla fall oklart om det var avslutat) förnyelsearbete så är det klart att partiet kom att hacka sig fram. Jag hade tillfället att för ett halvår sedan dricka en öl med en av de mer ledande ledarskribenterna på en oberoende moderat dagstidning. Ledarskribenten, som jag inte kan namnge tyvärr i detta forum då vi kom att ventilera synen på Alliansen rätt ingående, sade då följande till mig: "Alliansen förtjänar inte att vinna valet 2010, men det gör å andra sidan inte ni heller. Mona skulle behöva fyra år till på sig." Mediebilden Mediebilden kräver kanske en mer ingående analys där jag bedömer Johan Ulvenlövs slutsatser stämmer överens med mina. Vi har inte på central nivå ägt eller lyckats rätta till mediebilden alls utom när Netroots lyckats genom fokusering och koordinering föra upp olika politiska frågor på medieagendan. Ett exempel på detta är de olika tidningarnas valfläskkoll eller lögndetektorer. Jag hittade ett exempel i DN där journalisten Johannes Forsström medvetet på en läsarfråga utelämnade sådana fakta som skulle gett en positiv bild av (S) och de rödgröna. Jag upplever inte att vi aktivt rättade till felaktiga svar som gavs av utomstående journalister eller analytiker under valrörelsen. Med detta sagt så bedömer jag att vi, såväl som kollektiv som enskilda, har en rädsla för eller valhänthet att utmana det traditionella medielandskapet. Vi har inte förstått konsekvenserna av att även nyhetsredaktionerna är politiska och har politiska agendor. Vi har i förhållande till media reagerat och inte agerat eller på central nivå kunnat förhålla oss till ett politiskt styrt nyhetsflöde. Sverigedemokraterna Sverigedemokraternas framgång förtjänar ett eget omnämnande då denna framgång är en

Johan Westerholm Valanalys http://mitt-i-steget.blogspot.com/ 2010-09-27 delkomponent till vår egen förlust. 2009 presenterade SOM-institutet vid Göteborgs universitet en enkät som visade att 46 procent av de tillfrågade tyckte att det var ett bra förslag att "ta emot färre flyktingar". På lång sikt har motståndet försvagats. 1992 var motsvarande siffra 65 procent. Samtidigt vet vi att det finns en ren motvilja mot invandrare och inte minst muslimer. Samma undersökning visar att det under hösten 2009 var 12 procent av de tillfrågade som inte skulle "tycka om att få en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen”. Detta är ett komprimat av vad (SD) bygger sin existens på och att bara läsa siffran 12 procent gör att jag får krypningar längs hela kroppen. Med denna nivå på rädslan och motståndet mot invandrare skulle det innebära att (SD) har motsvarande potential i väljarkåren. S har valt att, i likhet med övriga partier, att förhålla sig till (SD) och inte de påstådda orsakssamband som (SD) finner sin grund att växa ur. Genom att förhålla sig till (SD) och inte till problemformuleringen så blir varje attack eller avståndstagande till (SD) ytterligare näring för att fösa väljare som upplever det som (SD) beskriver närmare just (SD). (S) äger inte längre flyktingfrågan och inte heller integrationsfrågan. Genom att inte kunna eller haft förmåga att formulera problem och orsaksamband på ett begripligt sätt så har (S), och alla andra etablerade partier, förlorat initiativet i frågan. Vad vi dock fortfarande äger är ordet solidaritet och detta skulle kunna vara det som gör att vi kan ta tillbaka frågan och genom folkbildning samt aktivt opinionsarbete få stöd för vår humanistiska syn på flykting- och asylpolitiken. På samma sätt som (MP) alltid tjänar i stöd när miljöpolitik analyseras så kan vi, om vi inte lyckas vrida frågan ur händerna på (SD) , se motsvarande effekt på deras stöd. Att som idag se att varje gång ordet invandrare eller integration nämns så hoppar (SD) uppåt i opinionsstödet leder oss till att vi måste angripa problemformuleringen om vi menar allvar med att marginalisera (SD). En marginalisering av (SD) kommer bara att få motsatt effekt. Personfrågor Personfrågor är naturligtvis komponenter i en valanalys, men det finns goda skäl att hantera dessa med såväl finess som försiktighet eftersom vi i detta går från sakfrågor och riskerar att gå till personangrepp. Jag vill vara tydlig att jag stödjer Mona Sahlins ledar- och ordförandeskap fullt ut. Vi kan inte ha en bättre ledare för Socialdemokraterna under nuvarande betingelser. Hur hon hanterade valspurten var något helt annat än det som präglade alla negativa mediebilder under 2010. Hon utstrålade under valrörelsens sista tio dagar självförtroende och en vilja att vinna som jag saknade tidigare och som var så stark att media som tidigare inte velat kommunicera något positivt helt enkelt var tvungna att förmedla exakt det vi ville. Men det kom för sent. Givet detta så hände något i valrörelsen slutfas och vad det var vet jag inte, men jag utesluter inte att Mona själv varit aktiv i detta på ett medvetet plan. Förändringen kom i samband med, eller strax innan, SVT duell mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Jag utesluter inte att personförändringar i staben kring Mona kan spelat in eller att Mona lyssnat mer på andra röster än tidigare. Kan vara så, men det kan vara - vilket jag hoppas och tror på - att Mona till slut bara lyssnade på sig själv.

Johan Westerholm Valanalys http://mitt-i-steget.blogspot.com/ 2010-09-27 Det andra är listorna i Stockholms Län i mitt fall. Den riksdagslista vi gick till val på var allt annat än ett resultat av förnyelse. Idel gamla namn på valbar plats och fler av dessa namn har liknande politiska profiler och kontrasterade inte för väljarna eller media på ett bra sätt. Utan att vilja gå så långt att jag vill välja eller ge omdömen på personliga plan så är vissa namn till förväxling lika varandra i termer av medial utstrålning och politisk profil. Jag kan notera att begreppet ”politiska enäggstvillingar” kan komma att passa. Många politiska CV:n och utstrålning är ligger oroväckande nära varandra och väcker inte den nyfikenhet eller konflikt som krävs för att bryta igenom mediabruset. Hanterar vi personfrågor så måste även Thomas Bodström nämnas. Thomas, som jag känner till från tidigare opolitiskt liv genom såväl familj som skolgång, är en fullständigt briljant politiker. När han väljer att vara politiker. Jag hade stora förväntningar när vi nominerade honom att stå på första plats vid Stockholms Läns nomineringskongress 2009 och jag blev djupt besviken, i likhet med många sympatisörer, när vi bara några veckor senare genom media fick reda på att han avsåg flytta till USA direkt efter valet. Att få reda på detta förhållande och beslut först efter stämman och dessutom genom media och inte egna kanaler är inte, och kommer inte, vara godkänt. Bilden blev inte heller bättre när vi genom media fick reda på att Thomas var i USA under delar av valspurten. Jag kan inte nog understryka vikten av detta. Det måste vara partiet med alla dess valarbetare som får reda på denna typ av förändringar först, inte allmänheten via media! Värdefull tid till väljardialog har gått åt till att försvara sådant som vi borde kunnat hantera bättre. Jag har i sak ingenting emot Thomas val men jag anser att det minsta vi kan begära av såväl parti som ledande företrädare är att vi partimedlemmar och valarbetare, och inte Expressens nyhetsredaktion eller Politikerbloggen, skall vara de första att få reda på denna typ av förändringar. Thomas eller hans rådgivares hantering av dessa frågor skapade en misstämning som tog fokus från valrörelsen och i förlängningen värdefulla timmar av valarbete.

http://valanalys.blogspot.com	56
http://mitt-i-steget.blogspot.com	19
http://martinmobergsblogg.blogspot.com	9

Valanalys 2

by Johan Westerholm on Sep 27, 2010

Accessibility

Categories

Tags

Upload Details

Usage Rights

3 Embeds 84

Statistics

Valanalys 2 — Document Transcript